Utmaning i tolerans på facebook
För ett tag sedan bestämde jag mig för att göra ett slags experiment på Facebook . Det skulle bli något av en utmaning i politisk övertygelse och tolerans.
Jag fick idén till experimentet efter en debatt online med en vän och meningsmotståndare.
Då min filosofi är att alltid försöka sätta mig in i argumenten bakom en åsikt , ställde jag frågor och bad henne utveckla sina resonemang. Jag fick då svaret att om jag verkligen ville förstå henne skulle jag sluta följa de personer och sidor jag då följde på Facebook och istället börja följa hennes gillade sidor alltså det totalt motsatta åsiktslägret.
Jag såg direkt detta som en intressant utmaning. Att byta ut innehållet i mitt flöde skulle innebära en stor förändring då jag i stort sett får alla nyheter och politiska debattinlägg där.
Hur skulle en sådan förändring påverka min världsbild i längden?
Hur skulle jag klara att ständigt utsättas för den sida av debatten som spyr galla över mina sympatier och, framför allt, vad skulle hända med mina egna åsikter?
Sverige idag är kraftigt polariserat vad det gäller åsikter. Det ter sig ofta som att meningsmotståndare lever i helt olika verkligheter.
För mig är konceptet med skiljda verkligheter oerhört fascinerande.
Detta är en anledning till att jag ville ta mig an experimentet. Jag vill få perspektiv på min egen världsbild och se politiska frågor genom meningsmotståndares ögon.
Varför?
För att jag anser att det är förmätet och trångsynt att utgå ifrån att ens egen verklighetsuppfattning speglar en absolut sanning. Hur kan man veta att ens egen syn på verkligheten stämmer om man aldrig utforskat andra perspektiv?
Jag tror att många är undermedvetet rädda för att ta ett kliv in i den andra verkligheten. Tänk om det visar sig att alternativet är närmare sanningen och detta får den egna, trygga, invanda lilla bubblan att spricka? Då återstår bara förnekelse eller det fruktansvärda att behöva omvärdera sina ställningstaganden och erkänna att man haft fel. Det senare kallas personlig utveckling och sådan är inte alltid smärtfri.
I debatter upplever jag ofta att folk blir obekväma och defensiva när man ifrågasätter deras åsikter.
Jag ställer många sakliga frågor då detta är nyckeln till förståelse, vilket är synonymt med att se saker ur den andres perspektiv.
När någon ryggar tillbaka, ignorerar frågan eller försöker vända den till något annat säger det mig att personens åsikt vilar på en tunn tråd utan understödjande, genomtänkta argument.
Ofta går man till angrepp och gör antaganden om mina avsikter. Försöker jag "grumla vattnet" för att ta fokus från min egen osäkerhet?
Jag försöker alltid presentera argumenten bakom mina åsikter och gå på djupet i att förklara varför jag har dem så att min motdebattör får förutsättningarna till samma förståelse som jag själv vill uppnå.
När man då vill avsluta debatten med ett "det här leder ingenvart. Ingen av oss kommer att låta sig övertygas" känns det som en ren förvarsmekanism.
När man börjar förstå och de egna argumenten inte längre håller vill man fly fältet för att inte riskera att bubblan spricker, men att förstå behöver inte vara synonymt med att hålla med. Du kan fortfarande få ett nytt perspektiv och om dina åsikter inte står sig mot detta är de helt enkelt inte tillräckligt genomtänkta.
En annan anledning till att jag tog mig an experimentet var för att främja åsiktstolerans, vilket visade sig vara en förutsättning för att ens kunna genomföra det.
Jag blev konstant kränkt av inlägg som dök upp i mitt Facebookflöde. De skildrade främmande, icke tilltalande åsikter och spottade på mitt politiska läger. Jag blir fortfarande kränkt, men tolerans handlar inte om att vara immun mot kränkningen utan om hur man hanterar den. Ju mer jag utsätter mig själv för "obekväma åsikter" desto bättre blir jag på att koppla bort irritationen och istället tänka rationellt.
Tolerans är oerhört viktigt när man ger sig in i debatt med meningsmotståndare. Om man blir för provocerad av den andres ståndpunkt blir tonen lätt aggressiv och detta främjar aldrig en givande debatt.
Jag förespråkar tolerans även för de mest radikala, frånstötande åsikter av en simpel anledning: extremism frodas i isolering.
Många vågar inte ta diskussionen med extremister eftersom man inte vill legitimera deras åsikter eller ens associeras med dem, men att ignorera eller visa avsky är enligt mig kontraproduktivt. Detta leder till att individen åsiktsisoleras och bara omges av de med likvärdiga eller ännu mer radikala åsikter, vilket är idealiska omständigheter för ytterligare radikalisering.
Om de istället fick pröva sina argument i debatt med meningsmotståndare skulle nya perspektiv på sikt kunna leda bort från extremismens bana.
Nu är experimentet avklarat och efter en månad av stenhård toleransträning kan jag inte säga att min världsbild påverkats nämnvärt eller att jag ändrat åsikt i någon fråga, men lärdomarna jag tar med mig är många!
När jag återvände till mitt vanliga facebookflöde hittade jag betydligt fler brister i inläggen än jag gjort tidigare. De kritiska glasögonen jag använt för att försöka hitta fel hos mina meningsmotståndare sitter tydligen kvar och det visar sig att många i mitt eget åsiktsläger gör sig skyldiga till liknande generaliseringar som de anklagar det andra för.
Tidigare har jag nog sett med blidare ögon på mina åsiktsfränder, men nu kommer en del definitivt ryka från gillar-listan.
Det känns som att den kritiska inställningen från mina motdebattörer har smittat av sig, något jag i så fall välkomnar då det bara kan vara nyttigt att kritiskt granska sina egna åsikter.
Kanske kommer detta i slutändan leda till att jag tippar över i någon fråga?
Jag har också lärt mig mycket debatteknik och utvecklat mina argument något enormt.
Flertalet debatter har lett in på politiska och filosofiska områden jag aldrig tidigare utforskat och således har min kunskapsbank svällt under den här månaden.
Faktum är att jag har utvecklats så mycket tack vare experimentet att jag bestämt mig för att fortsätta följa flera av de debattvänligaste sidorna även i efterhand.
Det här experimentet är inte för alla. Det krävs en hög åsiktstolerans och en öppensinnighet som jag själv utvecklat efter en längre tids engagemang i debatt med meningsmotståndare. Det senare är dock något jag rekommenderar alla att ägna sig åt.
Enligt min erfarenhet kan man ofta lära sig betydligt mer av oliktänkande än av liktänkande.
För ett tag sedan bestämde jag mig för att göra ett slags experiment på Facebook . Det skulle bli något av en utmaning i politisk övertygelse och tolerans.
Jag fick idén till experimentet efter en debatt online med en vän och meningsmotståndare.
Då min filosofi är att alltid försöka sätta mig in i argumenten bakom en åsikt , ställde jag frågor och bad henne utveckla sina resonemang. Jag fick då svaret att om jag verkligen ville förstå henne skulle jag sluta följa de personer och sidor jag då följde på Facebook och istället börja följa hennes gillade sidor alltså det totalt motsatta åsiktslägret.
Jag såg direkt detta som en intressant utmaning. Att byta ut innehållet i mitt flöde skulle innebära en stor förändring då jag i stort sett får alla nyheter och politiska debattinlägg där.
Hur skulle en sådan förändring påverka min världsbild i längden?
Hur skulle jag klara att ständigt utsättas för den sida av debatten som spyr galla över mina sympatier och, framför allt, vad skulle hända med mina egna åsikter?
Sverige idag är kraftigt polariserat vad det gäller åsikter. Det ter sig ofta som att meningsmotståndare lever i helt olika verkligheter.
För mig är konceptet med skiljda verkligheter oerhört fascinerande.
Detta är en anledning till att jag ville ta mig an experimentet. Jag vill få perspektiv på min egen världsbild och se politiska frågor genom meningsmotståndares ögon.
Varför?
För att jag anser att det är förmätet och trångsynt att utgå ifrån att ens egen verklighetsuppfattning speglar en absolut sanning. Hur kan man veta att ens egen syn på verkligheten stämmer om man aldrig utforskat andra perspektiv?
Jag tror att många är undermedvetet rädda för att ta ett kliv in i den andra verkligheten. Tänk om det visar sig att alternativet är närmare sanningen och detta får den egna, trygga, invanda lilla bubblan att spricka? Då återstår bara förnekelse eller det fruktansvärda att behöva omvärdera sina ställningstaganden och erkänna att man haft fel. Det senare kallas personlig utveckling och sådan är inte alltid smärtfri.
I debatter upplever jag ofta att folk blir obekväma och defensiva när man ifrågasätter deras åsikter.
Jag ställer många sakliga frågor då detta är nyckeln till förståelse, vilket är synonymt med att se saker ur den andres perspektiv.
När någon ryggar tillbaka, ignorerar frågan eller försöker vända den till något annat säger det mig att personens åsikt vilar på en tunn tråd utan understödjande, genomtänkta argument.
Ofta går man till angrepp och gör antaganden om mina avsikter. Försöker jag "grumla vattnet" för att ta fokus från min egen osäkerhet?
Jag försöker alltid presentera argumenten bakom mina åsikter och gå på djupet i att förklara varför jag har dem så att min motdebattör får förutsättningarna till samma förståelse som jag själv vill uppnå.
När man då vill avsluta debatten med ett "det här leder ingenvart. Ingen av oss kommer att låta sig övertygas" känns det som en ren förvarsmekanism.
När man börjar förstå och de egna argumenten inte längre håller vill man fly fältet för att inte riskera att bubblan spricker, men att förstå behöver inte vara synonymt med att hålla med. Du kan fortfarande få ett nytt perspektiv och om dina åsikter inte står sig mot detta är de helt enkelt inte tillräckligt genomtänkta.
En annan anledning till att jag tog mig an experimentet var för att främja åsiktstolerans, vilket visade sig vara en förutsättning för att ens kunna genomföra det.
Jag blev konstant kränkt av inlägg som dök upp i mitt Facebookflöde. De skildrade främmande, icke tilltalande åsikter och spottade på mitt politiska läger. Jag blir fortfarande kränkt, men tolerans handlar inte om att vara immun mot kränkningen utan om hur man hanterar den. Ju mer jag utsätter mig själv för "obekväma åsikter" desto bättre blir jag på att koppla bort irritationen och istället tänka rationellt.
Tolerans är oerhört viktigt när man ger sig in i debatt med meningsmotståndare. Om man blir för provocerad av den andres ståndpunkt blir tonen lätt aggressiv och detta främjar aldrig en givande debatt.
Jag förespråkar tolerans även för de mest radikala, frånstötande åsikter av en simpel anledning: extremism frodas i isolering.
Många vågar inte ta diskussionen med extremister eftersom man inte vill legitimera deras åsikter eller ens associeras med dem, men att ignorera eller visa avsky är enligt mig kontraproduktivt. Detta leder till att individen åsiktsisoleras och bara omges av de med likvärdiga eller ännu mer radikala åsikter, vilket är idealiska omständigheter för ytterligare radikalisering.
Om de istället fick pröva sina argument i debatt med meningsmotståndare skulle nya perspektiv på sikt kunna leda bort från extremismens bana.
Nu är experimentet avklarat och efter en månad av stenhård toleransträning kan jag inte säga att min världsbild påverkats nämnvärt eller att jag ändrat åsikt i någon fråga, men lärdomarna jag tar med mig är många!
När jag återvände till mitt vanliga facebookflöde hittade jag betydligt fler brister i inläggen än jag gjort tidigare. De kritiska glasögonen jag använt för att försöka hitta fel hos mina meningsmotståndare sitter tydligen kvar och det visar sig att många i mitt eget åsiktsläger gör sig skyldiga till liknande generaliseringar som de anklagar det andra för.
Tidigare har jag nog sett med blidare ögon på mina åsiktsfränder, men nu kommer en del definitivt ryka från gillar-listan.
Det känns som att den kritiska inställningen från mina motdebattörer har smittat av sig, något jag i så fall välkomnar då det bara kan vara nyttigt att kritiskt granska sina egna åsikter.
Kanske kommer detta i slutändan leda till att jag tippar över i någon fråga?
Jag har också lärt mig mycket debatteknik och utvecklat mina argument något enormt.
Flertalet debatter har lett in på politiska och filosofiska områden jag aldrig tidigare utforskat och således har min kunskapsbank svällt under den här månaden.
Faktum är att jag har utvecklats så mycket tack vare experimentet att jag bestämt mig för att fortsätta följa flera av de debattvänligaste sidorna även i efterhand.
Det här experimentet är inte för alla. Det krävs en hög åsiktstolerans och en öppensinnighet som jag själv utvecklat efter en längre tids engagemang i debatt med meningsmotståndare. Det senare är dock något jag rekommenderar alla att ägna sig åt.
Enligt min erfarenhet kan man ofta lära sig betydligt mer av oliktänkande än av liktänkande.
